Jag är med i en foräldragrupp för ensamstående mammor i Göteborg. Minna-mottagningen. I dag har jag varit där eftersom vi just nu har en baby-massage kurs. Det är jätteskönt att träffa andra i en liknande situation som min. Vi har många samma känslor att vara ensam med sitt barn som att få dagerna och kvällerna till att gå, underhålla bebisen, göra dagliga syslor som att handla, laga mat och tvätta.
Jag får dåligt samvete om inte jag ägnar mig 100% till Mikkel. Det känns som att jag måste ge han kärlek för två personer och att jag inte kan slösa bort ett minut på något som inte är lika viktigt. Han är mitt allt, det bästa som händt mig i mitt liv. Konstigt att jag skulle få vara med om det värsta som händt mig- att mista Jonas - och det bästa som har händt mig på ett och samma år. Det känns ensamt att inte kunde dela glädjen att ha barn med Jonas.
Jag har blivit så rädd för att någon av oss skall bli sjuka eller att något skall hända med oss. Har börjat tänka att jag fått cancer bara jag har lite ondt. Att veta att det faktiskt kan hända... Förr trodde jag att det bara var något som hände andra. I kväll har Mikkel varit orolig och inte sig själv och jag blir rädd. Nu sover han äntligen och jag hoppas han mår bra, det är inte lätt att vara bebis och inte kunne berätta vad det är.
Nu är Mikkel tre månader och han har utvecklats jättemycket särskilt den sista månaden. Han skrattar och pratar med alla vokaler. Att ta ut honom i vagnen känns lättare eftersom han kan vara vaken i vagnen utan att gråta. Han kan greppa tag i saker och han stoppar fingrarna och annat han får tag på i munnen. Han är blivit en liten person.
Ví är tillbaka i Gbg och det är en stor omväxling att inte ha mamma och pappa där efter fyra veckor hemma. Det har verkligen varit jätteskönt. Pappa och Mikkel har blivit bästa kompisar, tror att Mikkel saknar honom... Vi kommer snart tillbaka har jag en känsla av. Skönt att vi har farmor och farfar och alla andra kompisarna i närheten här i Gbg.
